lovelej

Ja, nu har förkylningen nått Love. 39-40 graders feber så nu gäller alvedon och näsdroppar var 6e timme. Och inhalationer morgon och kväll. Även om det kanske inte behövs är det bättre att sätta in det direkt så slemmet inte sätter sig. Har märkt att han mår mycket bättre när vi gör så. Andningen blir oftast inte så ansträngd då, peppar peppar. Så nu har Mijah har fått pussförbud på Love :), haverar här om hon med blir sjuk...

Häromdagen var hela familjen i Kristianstad för lite shopping. Blir ju inte så mycket spring i affärerna men skönt att komma iväg allihop!! Kan säga att affärerna INTE är anpassade för en Lovevagn... :(, hans vagn är väldigt bred både med fram och bakhjulen så den inte ska kunna tippa så en del affärer var totalt meningslösa att gå in i, kom ingenstans.

Nähä, nu är det lördagkvälle så får väl bli soffan nu.

Blev några tråkiga kommentarer kring mitt förra inlägg och plockade därför bort några. Ett par för det blev för mycket information kring vilka problem vi haft kring assistansen och det ska inte stå om det i bloggen egentligen.

Sen några kommentarer var ju bara riktigt ledsamma som jag inte riktigt kan släppa och måste bara ta upp lite kring det. En person som själv jobbar som PA (nu tror jag inte att hennes åsikter på något sätt står för majoriteten av PA:er) tyckte att jag som mamma borde jobba som PA i ett hem för att förstå hur påfrestande det är. Jaha, verkligen? Inte hon som borde prova ha assistenter i sitt hem för att få ökad förståelse för det???

Jag har full förståelse för att det är jobbigt att ha sin arbetsplats i ett hem MEN, man kan välja. Jobba nån annanstans. Familjen har inte den möjligheten. Tror inte man hittar en familj som väljer assistans om man inte hade haft behovet... Men valet mellan assistans och att ha Love 24/7 är det enkelt. Vi hade varit totalt slutkörda.

Sen skulle jag vara glad för att assistenterna är här och hjälper mig. Nej, nej. De hjälper mig inte. Detta är deras JOBB som de får LÖN för. Sen om de hoppar in extra vid sjukdom och dylikt visar jag klart min uppskattning men jag ska inte på nåt sätt behöva vara tacksam för att de gör sitt jobb. Det är deras skyldighet. Man har många rättigheter som anställd men även skyldigheter. Och att komma och sköta sitt jobb är en. Som förälder är detta svårt i början då man lätt upplever att man ska känna tacksamhet och jag pratade därför med vår samordnare om det och hon tryckte hårt på att detta är ett jobb, vi ska inte på nåt sätt se det annorlunda. Ska ex hennes chef vara tacksam för att hon kommer och gör sitt jobb? Nej, för hon får sin lön.

Jag beklagade mig ju även lite om gnälliga föräldrar till friska barn och kunde då läsa till svar att jag kräver att HELA världen ska stanna upp för mina problem och att det finns minsann de som har det värre än mig. Man kan inte jämföra, så klart, men när det kommer till ens barn och döden så känns spädbarns kräkproblem ganska banala, det borde även en idiot förstå. Även om man är sig själv närmast visar man väl ändå förståelse när det kommer till sån tragik? Men jag skulle minsann komma ihåg att man är sig själv närmast och att ha småbarn ÄR jobbigt och man har rätt att beklaga sig... Jo, men ibland kan man välja sina ord och tillfällen. Vissa klagar hela tiden hur jobbigt allt är och undrar jag varför de överhuvudtaget skaffade barn? Eller varför de skaffar fler.

Så, nu har jag fått ur mig det och går vidare. Vad mycket energi de där inläggen tog. Jag tål kritik, absolut, men det får ligga på rimlig nivå och vara konstruktivt.

Jag blir så himla trött. Aldrig att vi bara kan få lite lugn och ro kring assistansen. Har nu en gravid assistent som blivit sjukskriven helt denna vecka och sen 4 veckor halvtid. Och då har barnmorskan sagt att jobba halvtid innebär MAX 4 timmar/dag. Hur i hela friden ska jag lösa det då de på 3 veckor jobbar natt 7 pass av 10???? HUR SKA JAG FIXA DETTA??? Och 4 timmar?? Assistansen finns av en anledning, vad är 4 timmar för hjälp för oss? Sen får hon inte lyfta nåt tungt. Räknas en 12 kilos Love in där tro??!??

Imorgon kommer ny annons läggas ut då vi omedelbart behöver en till. Så här i semestertider har jag liksom inga vikarier att tillgå då de redan jobbar.

Riktig bitterfitta idag kan jag säga. Sen läser man facebook, bloggar osv där mammor beklagar sig över sitt otroligt jobbiga liv med en frisk bebis...


Jag klarar inte amma, det är SÅÅ jobbigt- ja, gud ja. Förstår dig precis
Det är SÅÅ jobbigt att vara gravid, ut med dig bebis- Håll käften och njut, allvarligt
Usch, jag får inte sova, ska inte en 3 veckors sova hela nätterna???- stackare vad trött du måste va. Så jobbigt med friska barn som tar typ hela 6 månader innnan de sover hela natten
Bara kräker hela tiden :(- ja oj så jobbigt med ett friskt barn som kräker några månader, lider verkligen med dig

Tror ni jag skulle vara mer positiv efter en god natts sömn?? Det får vi se på onsdag för inatt har jag fese då den sjukskrivna skulle jobbat inatt och imorgon lär jag inte va piggare ;)

Tuddeluu

Ville bara lägga ut lite bilder på kläderna jag köpt åt Love så ni får se hur fin han kommer bli. Nästan så jag längtar till regn och rusk så han kan använda långärmade bodies, skojar bara.... ;)



Najs va????

Köpte ett par skor med. Har beställt via ortopeden men de har varit restade hela våren så hittade dessa. Glömde ta kort men ska se om jag får till det med en adress...

http://www.bobuxusa.com/baby_shoes/I-Walk/Sport-shoe-White-Navy-Red

Mjuka och goa! Är lite stora men Love ska ju inte gå i dem, bara så han kan stå när man är ute och leker.

Vad roligt att lite nya läsare hittar hit tack vare gästbloggningen! Det var roligt att få den möjligheten. Det är en speciell känsla när man ser tillbaka på resan med Love men för mig fungerar sånt som en slags terapi och jag delar gärna med mig av vår historia.

Vet inte hur jag ska förklara men jag har ett behov av att få läsa om andra i liknande situation så flera av de bloggar jag följer är ett stort stöd.

Igår ringde en läkare från Karlskrona då ett föräldrapar undrat om de får kontakta mig så läkarna kan lämna ut vårt nummer då de fått en liten gosse med trisomi 18. Det är alltid lika ledsamt att höra att fler barn fötts med trisomi 13/18. Jag bad läkaren skriva i Loves jornal att de gärna får lämna ut vårt nummer då jag gärna får kontakt med andra föräldrar. Man behöver verkligen stödet från andra som vet precis hur det är. För mig var det stor hjälp att ha kontakt med Camilla, Malin och Sofie. Hoppas verkligen de tar kontakt då det ger mig lika mycket att träffa andra i samma siuation även om de är i början av resan.

Är det någon som undrar något eller så, är det bara att kommentera i bloggen eller mejla!!!!

Något annat som fungerar som terapi för mig är att läsa böcker skrivna av mammor (eller pappor) med ett svårt sjukt barn. Är det någon som har fler tips på böcker så dela gärna med er!!!

De jag har är
Tille-Lille-  Therese Vesterlund
När livet stannar- Anette Stoltz
Därifrån och hit- Ida Krogh
Flickan med de röda skorna (?)

Började läsa när träden avlövas ser man längre från vårt kök (eller nåt sånt) men hade lite svårt för det religiösa så läste inte klart.

Men någon som känner till ytterliggare liknande böcker så skriv gärna!!!!

Har just läst klart de 3 översta för 2a gången, första gången var när Love var liten. Men så mycket man känner igen sig i. Det är kramper, stesolid, ståskal, ortoser, sjukhusvistelser, assistenter, mediciner....

Ibland är böckerna nästan alltför grymma för att man ska orka läsa vidare men samtidigt är det en lättnad att man inte är ensam, andra har gått igenom något liknande och faktiskt klarat det.

Idag har vi kommit hem efter några dagar i Göteborg hos min syster med familj. Detta har varit planerat sen i våras och något vi sett framemot mycket. Tyvärr vaknade Leon första natten med hög feber. Så vi har mest bara varit hemma hos dem och Leon har bara legat på soffan. Lite trist då Love varit på toppenhumör så han hade nog gärna varit ute på lite äventyr. Får se om vi åker dit en helg sen i höst. Är ju lite mer omständig nu då det ska schemaläggas assistent där, resmall godkännas och hotell bokas åt asse.

Love sov hela resan hem så det var skönt!



Love med storkusinen Tilde

Jag fick gästblogga i bloggen bambinidolce.blogg.se. Ta en titt vet jag :)

oopsi... nu har jag beställt lite kläder till Lovelej.... Ca 800:- på rabdido och 700:- på polarn å pyret.... Grejen är att Love måste ha body för knappens skull och det är svårt att hitta i storlek 92 och som sitter bra på honom. Lindex har lite men de långarmade blir snabbt stora i halsen och sitter då superilla. Här ser man att man får vad man betalar för då de lite dyrare märkena ofta sitter kanon. Jag är i alla fall super nöjd nu :). Blev mest långarmade bodies men nu har han så klarar början på hösten åtminstone ;). Han förtjänar det bästa vår fine fine prins!!!!!

Idag krampade lille fesen igen. Efter 5 minuter fick han stesolid men tog ytterliggare 5 minuter innan den släppte. Efter hade han väldigt ansträngd andning som han haft nu de senaste kramperna. Skrev ner lite om hur de varit nu för fortsätter de måste jag ha tag i läkare om vad vi ska göra och vill då kunna beskriva dem rätt. Lätt att man glömmer när man pratar i telefon.

Love har också varit hos tandläkaren idag. En specialtandläkare från Karlskrona som var i Olofström idag. Väldigt bra tycker jag. Något hon tyckte vi behöver förändra är Loves ätande på nätterna. Det är inte bra för tänderna. Vi ska istället efter sista målet på kvällen borsta tänderna och sen ge i knappen till morgonen så tänderna får chans att reparera sig. Och såklart, vi vill ju inte att han ska behöva laga några tänder så kommer ändra på rutinerna under nätterna nu så fort alla haft sin semester.

När jag matade Love på förmiddagen tittade jag på programmet med 4 läkare. Den ena har väl varit med i bachelor va? I alla fall, de pratade om en film med Harrison Ford och Brendan Frasier (extraordinary measures) som handlar om en familj med 3 barn varav 2 lider av en dödlig sjukdom. Läkarna säger att barnen kommer dö men istället för att acceptera det säger pappan upp sig och samlar in pengar för forskning och de kommer på ett botemedel så barnen inte behöver dö. En läkare pratade om just detta att inte acceptera utan kämpa. Funderade över vår situation här. Kämpar jag? Jag kämpar för Love, men ett botemedel? Nej, det har jag accepterat att den problematiken kan inte lösas. Trisomin dödar. Eller? Skulle jag kunna göra mer? Finns det nån chans överhuvudtaget? Som det ser ut idag kämpar jag allt jag kan för Love men mer tror jag faktiskt inte jag kan göra. Tragiskt nog.

Usch, jobbig kramp idag. Efteråt bara flämtade han och tittade på mig. Älskade vän, vad mer kan jag göra för dig???

Idag har jag tagit mitt första dopp på 5 år tror jag. Har ju fått barn 2 somrar och sen vet jag inte, har bara inte blivit av. Leon härjade runt direkt i vattnet men jag tog nog 30 minuter på mig att doppa mig....Värsta badkrukan!

Kerstin var med och hade Love på en filt. Är ju lite omständigt när man ska iväg så med Love men samtidigt vet jag ju de som har det värre, som inte alls kan ta sig till stranden med sina barn. Vi kan ta med Love till sjön. Visst, lite merjobb och man får ta mycket hänsyn till vad som funkar med Love men det går. Och ett par timmar som idag går bra. På eftermiddagen hade vi assistent till Love och då körde jag Daniel och Leon dit igen. Fick ha telefon med bara så jag kan köra hem snabbt om han krampar. Medan vi badade hade Mijah telefonen (som med var där och solade) så ibland funkar det riktigt bra.

I alla fall, 2a gången de badade satt jag på bryggan och började prata med an annan mamma från dagis. Blev prat om lite allt möjligt och även Love. Sa att man har lite dåligt samvete för Leon då han alltid får stå tillbaka. Det är mycket -vänta lite Leon, Love ska bara.... Men då menade hon på att så är det för alla barn. Idag hade hennes barn fått vänta när hon skulle fixa lite, de kan inte alltid få som de vill. Hm....okej, orkade inte riktigt ta diskussionen. Vet att folk inte menar nåt illa så men INGEN förstår hur mycket Leon får stå tillbaka. Man kan inte jämföra med friska barn. De har varandra och kan leka så länge tillsammans. Leon är själv och jag sitter med lillebror, inte samma som att ex dammsuga då det handlar om att syskonen får så mycket olika tid av mig. Men han har aldrig visat avundsjuka eller nåt mot Love. Sen är Daniel bra på att ge Leon mycket tid vilket jag tror spelar stor roll. Det jag vill komma till är att folk verkligen inte förstår. Och så var det med det.

Nu har Love det jobbigt, stackarn. Fick feber igår, 39 grader. Nu har den gått ner igen men han hade och har fortfarande det riktigt jobbigt av värmen. Idag köpte jag vätskeersättning som han nu får i knappen för att vara på den säkra sidan. Kan gå snabbt om de börjar bli uttorkade.

Skitkramperna har fortsatt. Varar länge, även efter stesolid. Så nu ökar vi ytterliggare 1 droppe och fortsätter de sedan blir det att ringa Karlskrona och se vad de säger. Tycker så jäkla synd om honom. Skitkramper på detta med värmen.

Bara för jag har tänkt på senare att saker och ting går faktiskt ganska bra ibland. Klart det blir bakslag då.

Nåt bra. Har nog sålt buggan. Men erbjöd mig att köra till Karlshamn att lämna dem då de inte har bil och blir krångligt att ta sig med buss hit från Karlskrona. Daniel tyckte det var lite väl snällt men vad fasen, vill bli av med mina vagnar... Altanen är ju helt full av dem ;)

På förmiddagen passade farmor barnen så jag och Daniel kunde måla. Vad skönt det är när man hjälps åt. Allt blir så mycket enklare och roligare.

Sen efter lunch begav vi oss alla 4 till sjön för lite bad. Daniel och Leon härjade loss i vattnet medan jag och Love doppade fötterna lite mer stillsamt. Ska köpa hudtejp så jag kan klistra för knappen så får vi se om herrn uppskattar att bada hela han. Måste säga att jag är väldigt glad över att knappen opererades in. Hur gör man annars såna här varma dagar? Love dricker väldigt dåligt så hur får man i såna barn utan knapp tillräckligt med vatten? Nu var det bara att in med 100 ml saft och vatten innan och sen samma när vi kom hem. Ingen risk för uttorkning direkt :)

Kände på mig att det skulle krampas här ikväll och mycket riktigt. Kvart i 8 vaknade han oroligt och började. Skulle ge stesolid men här kommer nåt konstigt. Det gick inte att få ut nåt från sprutan!!!! Nu var det ingen fara för jag tog bara en ny men i skötväskan har jag bara en spruta och tänk om det varit den som  krånglade och jag varit iväg.... Hade kunnat bli otäckt. Så nu ska skötväskan laddas med fler sprutor.

Så, nu har Leon somnat. Nu ska det ut och målas fönster på altanen!

Idag funderade jag på att gå till sjön med båda barnen. Vi har fått hit en byggställning nu så Daniel är helt upptagen med målning då den ska tillbaka på onsdag och då vill vi verkligen vara klara så vi inte behöver ha hit den igen.

I alla fall. Tur att det bara stannade vid en tanke. För hade assistent idag till 17.00 och jag och Leon stack för att bada lite snabbt innan då vi haft fullt upp hela dagen. När jag är på väg hem ringer Daniel om hur mycket stesolid det är han ska ha. -krampar han??? Korkad fråga, jag vet.... Blev superstressad, även om jag vet att Daniel kan kramperna lika bra som jag egentligen. Cyklade på som en galning med Leon där bak och med en stor krokodil på styret. Han krampade fortfarande när jag kom så tog mer än 10 minuter för den att släppa. Och den situationen hade jag inte velat ha vid sjön själv med båda barnen. Så nu vet jag det. Men det har fungerat så bra nu en tid och det är då de där tankarna kommer... Vill leva och göra som alla andra. Och vilken mamma åker inte till sjön för att bada med båda sina barn liksom?

Har verkligen hängt upp mig på det här med att leva ett "vanligt" liv. Men grejen är att det blir så mycket mer tydligt på sommaren. Alla far hitan och ditan under sin semester.  Min syster är utomlands, en kompis är iväg med familj och husvagn. Sånt som vi aldrig skulle utsätta oss för. Begränsar vi oss för mycket ibland? Sen det här med camping... Me no like men en stugsemester kanske annars??? ;) Finns det plats för en assistent med i såna?

Idag har jag och Love varit riktigt vanliga. Först körde vi ner till byn för att ta id-kort till handikapptillståndet (okej, inte så jättevanligt att behöva handikapptillstånd men i alla fall....). Det gick bra, Love såg lite butter ut bara för han var trött. Sen gick vi en runda på Lindex och Maxi och avslutade med ett besök i färgaffären. Det ni!!! Det gick jättebra men man är rätt trött sen när man tagit honom och vagnen ut och in i bilen några gånger. Love blev helt färdig med så efter han ätit sov han några timmar.

På förmiddagen hade jag båda barnen för Daniel skulle måla men fungerar inte jättebra för tillfället. Dels är det svårt att vara ute med båda för helst vill Leon att man hoppar studsmatta ihop men funkar inte så bra med Love. Blev lite stressad för just när jag matat Love klart så ville Leon ut och började klä på sig och gick. Han kan inte vara ute själv då Daniel var på altantaket och har en stege rest dit. Fick springa efter Leon med Love i famnen för lägger man ner honom direkt är det stor risk att han kräker. Kan säga att Love är rätt tung att bära runt på när man springer efter en 4åring... Som tur var kom Kerstin sen och tog med Leon till Halen och badade. Vad skulle vi göra utan hjälpen vi har??

Vad roligt det är när det kommer lite kommentarer från läsare man inte har en aning om läser bloggen. Jag började ju blogga för att nära och kära enkelt skulle kunna följa Loves resa men känns jättekul att även andra hittar hit!!!

Igår kväll var vi barnfria för Love skulle vara hos min mamma och frågade då om även Leon kunde sova över och det kunde han såklart. Vi hade tänkt gå ut och äta och ha en riktig myskväll. Men Daniels ena bror, Alexander, var här och vi började måla väggen inne på altanen (trodde det skulle gå på ett kick...) Vi pratade och pratade här alla 3 och rätt som säger Alexander -nej,nu måste jag sticka, klockan är halv 8... HALV 8??? Vi målade klart, sen fick det bli att beställa hem pizza. Vilken mysig utekväll.... hahaha... Nåja, får bli en annan gång.

05.10 ringde sen min telefon. Love krampade. Som tur är bor vi nära så var där på 5 minuter. Då krampade han fortfarande så behövde stesolid. Sen släppte den snabbt så hem och sova ett par timmar till.

Hade bestämt med Loves läkare att vi skulle höras nu innan han går på semester så ringde han sedan på dagen. Vi höjde iktorivilen 1 droppe till så hoppas det inte blir fler kramper nu på ett tag. Eftersom Love svettas ofta och lätt så ska han även få apelsinjuice i knappen då det innehåller lite salt och riktigt varma dagar ska jag salta lite i tranbärsjuicen så han får i sig vad han behöver och gör av med.

Idag har vi varit på killebom (en festival i närheten) Det är så skönt att göra sånt som alla andra gör men ibland är det väldigt påfrestande psykiskt. Kan vara helt slut sen på kvällen men idag gick det bra tycker jag. Leon är inne i en sorts 4 års trots så för tillfället är faktiskt Love den lätte av dem ;)

Nu ska jag ner och måla lite möbler som ska bli vita. Tyskland möter Spanien ikväll så ni kan ju gissa vad min halvtyske sambo gör???

Idag har jag, Kerstin och Love spenderat dagen i Karlskrona tillsammans med en uroterapeut. Enkelt sagt är det en person som jobbar med kisseri och bajseri. Så blev ganska mycket prat om just kiss och bajs...

Vi var där för att hon skulle se hur Love kissar och hur mycket, om han tömmer sin urinblåsa. Detta för att om han inte tömmer kan vara en orsak till urinvägsinfektionerna. Vad händer om han INTE tömmer frågar jag såklart. Fröken 1000-frågor... Jo, då hade jag kanske behövt lära mig att sätta kateter för att tömma 5 ggr per dag. Det kände jag att det vill jag absolut inte...

När vi kom dit fick fese ligga bar tills han kissat 1 gång. Sen kollades blåsan med ultraljud, TOM!!! Så fick han blöja och så väntade vi.... och väntade..... och väntade.... Nej, så farligt var det inte, tog bara 2 timmar och så kissade han igen. Blöjan vägdes och blåsan kollades igen. TOM!!! Kände mig faktiskt lite stolt över min duktiga unge som kissar ordentligt... HAHAHA, töntigt va??? Hon ville ha en 3e kiss så ny väntan, 3 timmar innan det kom. Och tom igen. Så problemet med infektionerna är alltså inte det då han tömmer ordentligt. Däremot var det bra med allt kiss och bajs prat då hon menade att är Love förstoppad en dag så kan det göra att han inte kissar ordentligt och då får en infektion. Så känslig kan han vara och gäller alltså direkt att se till att magen kommer igång igen. Hon berättade att kissar exempelvis barn ner sig nattetid är en av de vanligaste orsakerna att bajseriet inte funkar. Så nu vet ni det ;)

Idag har min lillasyster konfirmerats så vi åkte ut till Jämshögs kyrka allihop. När jag kommer in på kyrkogården med Love i vagnen är min första tanke; -det är här Love kommer ligga sen. Så jäkla sjukt. Men det är ju så det är. Döden finns inte med så tydligt längre, mer som en skugga som kommer och går liksom. Ibland tänker man mycket på det och ibland går det lång tid. Var lite jobbigt i kyrkan, kände att jag hade svårt att hålla tårarna tillbaka när jag tänkte på vad som en dag väntar. Man orkar aldrig tänka de där tankarna fullt ut men ibland är det svårt att hålla dem helt borta. Och då speciellt i en kyrka.

Tittade på ett kort sen på festen. Love är ett par veckor gammal och jag sitter med honom i soffan. Det jag reagerade på var sorgen i mina ögon. Det har jag inte sett på några kort tidigare, eller jag har inte reagerat på det i alla fall. Vad hemskt det var att se. Inte så konstigt självklart, men hemskt. Är det så jag ser ut nu med?

Det gick i alla fall bra i kyrkan. Love var trött och sov en stund och var sen ganska tyst och nöjd. Vår lille fesefes. Goe ungen...

Nu ikväll har jag suttit och fixat lite med hur vi ska skriva ner allt med Love. Mat, mediciner, hur han sovit, vad som gjorts... osv...osv...

Så nu har vi 3 block på hans bord, ett till mat och mediciner, ett till där man ser vad som ska göras (gympa, ortoserna, ståskal, lek och stimulans....) och där skriver assistenten även ner vad den gjort under sitt pass, och ett där vi skriver allmänt med sömn, kramper, hur han mått.

Normalt eller hur? 3 block för att få med all info till mig och till övriga assar. Tyckte det var många tidrapporter denna månaden och räknade hur många vi är nu. 10 stycken som är anställda; fast, vikarie och föräldraledig. Så vår grupp börjar bli ganska stor och då är det viktigt att all info går fram till alla utan att jag ska behöva rapportera vid varje byte.

Vårt hem är en arbetsplats och det är väldigt speciellt att ha det så. I början var man bara glad över assistansen för vi skulle äntligen få sova. Men nu har vi haft det i 1 år och 3 månader och det sliter. Det sliter när man bor litet, vem tänkte på att en vuxen till skulle få plats i hushållet??!! Och då måste jag ändå poängtera hur smidiga de är i gruppen. De har verkligen hittat sin roll som assistent- att göra sitt jobb utan att synas och höras så mycket. Ingen går ut i köket i onödan, utan på kvällarna och mornarna är det så gott som alltid lugnt. Men de finns där ändå och egentligen inget man önskar, så klart.

Har nästan glömt hur det är att bara vara familjen. Visst är vi själva ibland, bla när jag jobbar men det är ju inte detsamma. Love är Love med sina behov. Jag vill ut och umgås med andra och vara som "alla andra" men samtidigt när jag gör det så påminns jag att vi kan aldrig bli som andra. Vi är inte som andra där syskonen leker tillsammans och där hela familjen alltid äter tillsammans. Umgås, spelar spel...

Gnäll gnäll gnäll.... Vilket topphumör man e på ikväll då....