ledsamt
Natten som var somnade lilla Tindra in. Vi har träffats två gånger när vi haft trisomiträffar. Jag blev så ledsen och även chockad när jag läste det. Jag visste att hon legat på sjukhus några dagar men Tindra har varit den starka, hon som alltid orkat... Det har varit hon som kunnat så mycket, som ätit bra vanlig mat, som kunnat sitta osv. Man har jämfört och hoppats att Love vid samma ålder skulle kunna lika mycket. Tindra var 1 år och 2 dagar äldre än Love. Det är så svårt att förstå, jag kände på samma sätt när Wilda gick bort. Det blir mer verkligt hur allvarlig denna diagnos är. Dödlig. Man "glömmer" liksom av det. Hoppas och tror att man kan hålla det ifrån sitt barn.
Tänk vad som kan förändras på bara några dagar. Från att vara på dagis till att bli så sjuk att kroppen inte klarar mer... Tänker så mycket på Tindras fina föräldrar... Så ledsamt så ledsamt...
Ljuvliga lillebror ♥♥♥
Nu är det ju Loves blogg egentligen men bröderna får med lite plats i den då och då :)
Pappa nytatuerad :)
Alla hjärtans dag
Förra veckan kunde Love äntligen åka till förskolan igen. Sista veckorna innan jul var han hemma mycket, först för vi var sjuka här, sen gick det magsjuka där. Efter nyår har det gått både magsjuka och scharlakansfeber så förra veckan var första hela veckan i år han var där. Blivit någon enstaka dag innan dess.
Assistenten som är med honom på förskolan är väldigt duktig på att låta alla ta del av vad de gör där och har ofta med sig bilder hem med någon liten text. Detta är något jag uppskattar mycket och vi har en pärm som redan blivit halvfull :) Roligt både för mig, assistenterna hemma och kortispersonalen att få ta del av :)
gulligt :)
Ett sånt här fint hjärta hade Love pysslat med :)
Älskade lillebror är här!
Ja, nu har älskade lillebror Levi kommit! Han föddes den 31 januari 08.19 med planerat kejsarsnitt. Det gick jättebra och det var en fantastisk känsla att få upp sin bebis på bröstet och inte behöva höra orden "ert barn har några avvikelser i sitt utseende..."
Det var naturligtvis blandade känslor att gå igenom allt detta igen. En enorm glädje men samtidigt kom mycket känslor från den första tiden med Love. Helt ärligt förstår jag inte idag hur vi klarade det då. Hur hanterar man beskedet när ens bebis är 8 dagar att "vi har fått värsta tänkbara besked, han kommer inte överleva". Hur orkar man? Hur klarar man hitta en fungerande vardag? Jag vet inte, man är helt enkelt bara tvungen. Men idag förstår jag inte hur vi klarade det.
Jaja, nog om det tråkiga. Det är verkligen helt ljuvligt med en liten bebis igen. Han är så söt och gosig :)
