lovelej

Jag är världsämst på att ta emot komplimanger. Från Daniel funkar det men när ex sjukvårdspersonal ger beröm brukar jag mest skratta bort det för jag vet liksom inte hur jag ska bemöta det. Att vi tar bra hand om Love är för mig en självklarhet och inget som förtjänar beröm egentligen. Sen blir jag såklart glad inombords ändå men har lite svårt att bara säga -tack vad snällt sagt eller nåt i den stilen.

 

Häromdagen ringde dietisten, hon presenterade sig och frågade hur det är. Bara bra svarar jag glatt. Då säger hon -du är alltid så positiv när man ringer till dig, det blir man glad av. Denna kommentaren kände jag att jag blev väldigt glad av då det är sån jag vill vara. Glad och positiv. Jag vill verkligen inte att vår livssituation ska göra oss bittra på livet, utan göra det bästa av det. Och det tycker jag att vi gjort. Som vi har löst allt kring assistansen passar klart inte alla men vi känner att det passar oss, vi får ha vårt privatliv ändå. Vi kan stänga dörren när vi känner för det och vet då att Love tas väldigt bra om hand och har det hur gott som helst med sina assistenter.

 

Sen kan jag ofta förvånas över att man kan le och vara glad trots Loves alla svårigheter. Men han är en sån tapper kämpe som vaknar varje dag och är heeeelt spänd på vad dagen har att erbjuda. Kan vi annat än att glädjas med honom då???  Visst har jag dagar då jag är väldigt nere men jag har mina nära kära som alltid är villiga att lyssna på mig när jag behöver prata. Jag har en liten grupp, väldigt nära, som alltid finns där för mig ♥