Det var ju synd...
En dag för ett tag sedan pratade jag med en sjukvårdspersonal och diskuterade graviditeten när jag väntade Love. Jag berättade att barnmorskan på ultraljudet trodde han hade vattenskalle men att läkarna som granskade sa att det var ett friskt barn och att vi då valde att inte undersöka vidare. -det var ju synd, sa hon då. Ja, i mångas ögon är det säkert så. Tänk om vi gått vidare, fått veta att han hade trisomi 13, avbrutit graviditeten (vilket jag inte vet om jag klarat) och något år senare kanske fått ett friskt barn. Kan säga att jag inte tänker så. Kanske jag gjort det några enstaka gånger för längesedan. Visst är det otroligt tragiskt allt detta och nog fan har vi det tufft men Love är vår Lonse. Vår fese. Vår feselonse. Vår lovelej. Vår lusaborste. Vår feselifesfes. Ja, kärt barn har många namn.
Det känns som livet står på paus, att vi lever i en bubbla och livet pågår där utanför. Vi finns med samtidigt som vi inte gör det. Kanske svårt att förstå men jag tror många som lever som vi kan känna igen sig. Vi planerar för framtiden, men hur ser framtiden ut? Vi har det tufft, som fan, även om nog de flesta upplever att vi inte har det så farligt jobbigt längre. Och oftast mår vi bra. Men vilka dippar vi kan ha. Och aldrig att vi är helt på topp. När man får ett sånt besked som vi fick rasar hela ens värld, och att ta sig hela vägen upp igen går inte. Däremot har vi en helt okej vardag, livet funkar. För oss, för Love, att leva med assistans. Det finns saker vi inte kan göra, men då får vi göra saker som GÅR att göra. Har blivit lite sugen på att resa utomlands, men när vi skulle till legoland insåg jag att nåt sånt är jag inte redo för än. Att hålla mig på avstånd som går att köra på några timmar är okej. Men där går gränsen för mig. Just nu iaf. Och Love har det bra hemma med sina assistenter. Faster och mormor håller alltid ställningarna när vi är borta. Sen gnager det där dåliga samvetet ibland... Men det gäller att hitta en balans, att kunna göra saker med Love, men ibland också utan honom. För vår och för storebrors skull. Och kunna låta Love vara hemma och göra saker som han gillar, för hans skull.
Det känns som livet står på paus, att vi lever i en bubbla och livet pågår där utanför. Vi finns med samtidigt som vi inte gör det. Kanske svårt att förstå men jag tror många som lever som vi kan känna igen sig. Vi planerar för framtiden, men hur ser framtiden ut? Vi har det tufft, som fan, även om nog de flesta upplever att vi inte har det så farligt jobbigt längre. Och oftast mår vi bra. Men vilka dippar vi kan ha. Och aldrig att vi är helt på topp. När man får ett sånt besked som vi fick rasar hela ens värld, och att ta sig hela vägen upp igen går inte. Däremot har vi en helt okej vardag, livet funkar. För oss, för Love, att leva med assistans. Det finns saker vi inte kan göra, men då får vi göra saker som GÅR att göra. Har blivit lite sugen på att resa utomlands, men när vi skulle till legoland insåg jag att nåt sånt är jag inte redo för än. Att hålla mig på avstånd som går att köra på några timmar är okej. Men där går gränsen för mig. Just nu iaf. Och Love har det bra hemma med sina assistenter. Faster och mormor håller alltid ställningarna när vi är borta. Sen gnager det där dåliga samvetet ibland... Men det gäller att hitta en balans, att kunna göra saker med Love, men ibland också utan honom. För vår och för storebrors skull. Och kunna låta Love vara hemma och göra saker som han gillar, för hans skull.
Kommentarer
Trackback
