utbildning och annat smått å gott

Oj oj oj så länge sedan sist. Vet att tidigare har flera blivit oroliga när jag inte bloggat på ett tag och trott det varit något med Love. Men med honom är det lugnt! Har bara varit allmänt fullt upp.

Förra fredagen hade jag möte med rektorn för träningsskolan och en specialpedagog, väldigt trevliga och tillmötesgående människor. Love är snart 3 1/2 år och har rätt till förskola så vi försöker få till en lösning på det då jag tror att han nu börjar bli redo för det. Både kroppsligt, då han mår bättre och inte så ofta är sjuk längre, men också mentalt då han utvecklats otroligt mycket senaste månaderna. Min och HAB:s specialpedagogs tanke var att Loves förskola skulle vara på kortis några eftermiddagar i veckan men nu kom det fram att det är bara 4 barn som tillhör kortis fritids och det är för lite för att det ska kännas givande för Love. Så nu är tanken att han ska in i en vanlig förskolegrupp. Fast en så liten som möjligt och att förskolepersonalen verkligen VILL arbeta med honom så det inte bara blir att Love är med sin assistent lite avsides. Hela poängen är att han ska vara delaktig i gruppen. På sitt sätt såklart. Planen är att detta ska vara klart till våren, genomarbetat och välplanerat :)

Sen på helgen åkte jag och Leon upp till våra älskade Göteborgskusiner. Alltid lika uppskattat. De ringde från kortis på söndagsmorgonen att Love haft en liten kramp men både Maria och Daniel fanns tillgängliga  om den inte släppt så kändes ändå ok. Fast helst hade jag bara velat få vara liten och börja böla. Men som alltid, var stark, känn inte efter.

Sen i måndags kväll åkte jag upp till Norrköping för en 2 dagars utbildning -samspel och kommunikation med barn med medfödd dövblindhet. Kände mig liten på tåget och ångrade mig. Som fan. Men det släppte direkt i tisdags då man träffade de andra och föreläsningar och annat kom igång. Det har varit givande dagar med nya trevliga bekantskaper. Jag insåg att på många sätt har vi det bra och välfungerande här. Visst har vi de skitjobbigt och ibland vill man bara bryta ihop men vi har ändå en välfungerande vardag. Jag träffade 2 mammor som är helt slutkörda. Som fortfarande, efter ÅTTA år tar många nätter då de inte får assistans dygnet runt. Aldrig att jag hade orkat så länge. Sen har våra barn helt olika problematik men det ska inte behöva vara så. Att man som förälder är totalt slutkörd men tvingas fortsätta år efter år. Man måste få mer avlastning. Men det var inte det utbildningen handlade om.

Vi fick göra en hel del övningar med öronproppar och ansiktsmask för att tydligt få uppleva hur det är att vara dövblind. Då upplevde jag en stor sorg eftersom det blev så tydligt hur Love upplever världen. Nu är det inte helt svart för honom men samtidigt lååångt ifrån hur vi ser världen. Det var nyttigt men vad dålig jag var när jag skulle vara ledsagare... Skämdes lite ;)

Det var personal från SPSM som höll i det och en del av dem var bara så där goa så man bara vill stoppa dem i fickan och ta med dem hem :) Är väldigt glad att jag åkte! Och kursen fortsätter med distansarbete och ny träff i vår.

Något som blev väldigt klart för mig är att vi måste arbeta mer med Love med utgångspunkten att han är dövblind. Det har varit fullt upp med att få en fungerande arbetsgrupp, medicinering, infektioner, ortoser, ståskal, flytt, anpassningar osv... Men nu känns mycket stabilt och vi är redo att utveckla vårt arbete!!

På tåget läste jag Mikael Anderssons bok armlös, benlös men inte hopplös. Rekomenderas verkligen. Kände att jag under läsningens gång ändrade synsätt på vissa saker. En sak jag ska tänka om kring är folk som stirrar på Love. Mikaels sätt att hantera detta var genom att hälsa vänligt och le. På detta sätt räddade han en deprimerad människa från att begå självmord. Självklart har han genom åren tappat behärskningen då folk betett sig riktigt illa men att hela tiden ta åt sig och må dåligt av att folk stirrar fungerar inte i längden. Det kommer inte ändras. Det enda man kan ändra på är sin egen inställning och att då hälsa och helt enkelt uppmärksamma personen på att jag noterat att du stirrar känns ju faktiskt som en bättre lösning än att ta åt sig negativt hela tiden.

Kommentarer
Postat av: Annica

Intressant läsning. Det blir säkert kanon med korttids och fritids för Love. Härligt att höra att han mår bra.

Ha det gott.

Annica!

2011-10-22 @ 12:17:49
Postat av: Annica

Vi fick gå en utbildning på Ekeskolan i Örebro när jag jobbade hos A. Det är en skola för synskadade. De åker runt och har utbildningar. Var de därifrån kanske, på den utbildningen som du var på?

Där fick vi också ha ögonbindel på oss och köras runt i rullstol och även vara ledsagare. Mycket nyttigt och intressant.

Ville komplettera detta till det förra inlägget.

Annica!

2011-10-22 @ 12:22:09
Postat av: Nilla

Kul att det var givande. Som tur är så kommer dem ju hem här och har handledning med både oss och assistenterna ett antal gånger. Problemet är bara att uppmuntra assistenterna till det. Det är ju otroligt viktigt för att kunna förstå och kommunicera med Wilda.Ska bli spännande.Nästa år tänker jag se till att gå kursen som jag nu tyvärr inte kunde följa med på. Kanske tar med mig ett gäng assar då oxå. Ha det toppen så hörs vi.Kramis

2011-10-22 @ 22:52:59

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0