lovelej

Igår var specialpedagogen här. Vi skulle egentligen gå igenom lite hur vi ska tänka kring aktivering av Love, leksaker o dyl. Men det blev ganska mycket prat om livet med Love istället. Och det var ganska skönt. Som man kanske märkt på mina sista inlägg så har jag mått bättre och har inte brytt mig om att gå till någon psykolog eftersom HAB är inne på sin 3e sen Love föddes och det är väldigt jobbigt att behöva byta så har därför försökt klara det själv. Men ibland behöver man prata av sig. Och så skönt att höra att mina tankar och funderingar är väldigt vanliga när man lever i vår situation. Ibland kan jag känna att vi liksom ska ha gått vidare, kommit över det hela, accepterat. Men då menade specialpedagogen på att det gör man självklart inte. Det kommer hela tiden komma olika milstolpar i livet som är svåra att hantera. När det är dags för körkort, student, giftermål, första barnet. Sånt som vi inte får uppleva med Love.

Hon tipsade med om att vi kunde hänga kedjor i vår fina strumphållare :) så jag och Love vandrade ner till Hoje järn och köpte kedjor för ett par hundra, haha.



Sen det här med leksaker... När har ett barn som Love får man ha såna fantastiskt vackra leksaker... Som min mormor hade sagt: Amerikanskt skit ;)



Fina stora discolampan...



Polislampan köpte jag för den kan Love hålla i utan att ta sönder den. Problemet med discolamporna är att han håller fast dem så de inte kan snurra och till slut går de då sönder.





Här ser man hur Loves syn utvecklats. Tidigare såg han bara ca 15 cm omkring sig men här ser han lampan på längre håll och sträcker sig efter den.