lovelej

Igår hade vi 2 personer här från resurscenter i Gnesta som arbetar med dövblinda. Det var en mycket givande dag men många tankar som väckts på gott och ont. Jag har väldigt lätt för att fokusera på allt vi INTE gör rätt med Love istället för att faktiskt se allt bra vi gör och helt enkelt bara utveckla det.

Diskussionerna gick varma här kring allt möjligt. Vi pratade om resultat av hörundersökningar och de som var här menade att de behöver inte betyda mycket. På en hörundersökningar kommer det höga ljud då och då och man vill då se någon form av reaktion hos Love vilket vi inte gjort. Men de menade att han tycker kanske inte alls ljuden är intressanta och vet helt enkelt inte hur han ska reagera på dem även om han hör dem. Och den ligger ju något i det de säger...

Det vi kom fram till är att vi måste börja med teckenspråk. Tecken för var och en av oss som arbetar och träffar Love ofta. Nu har vi gjort som så att vi närmat oss och sagt hej så han har fått känna på vem det är som kommer. Vi ska också ha tecken för när vi går en liten stund och när vi kommer igen och när vi går för dagen. Och när det är dags för mat. Detta kommer så klart utvecklas efter hand. Och det handlar inte om tecken vi visar med händerna utan man gör tecknet på Love.

Vi pratade om att dövblinda barn många gånger sluter sig i sig själva när de inte får feedback, de blir helt enkelt tystare och mer nöjda när de är själva. Här kände jag tacksamhet över att Love är som han är för det går helt enkelt inte bara låta honom ligga för sig själv då gastar han tills någon kommer. Känns som det är bättre för hans utveckling och kommunikation. De menade att vissa tycker dessa barn måste lära sig att klara sig själva ibland men barnen är för sig själva så fort man bara är en meter bort. Kan vara lätt att glömma bort hur liten världen är när man är dövblind.

Viktigt var att känna på leksaker tillsammans då det blir en typ av kommunikation. Och att nästan alltid hålla en hand på honom när han är vaken även om man sitter bredvid eftersom vi inte vet hur tydligt han uppfattar att man är där trots att man sitter nära.

Vi bestämde att vi ska en nätverksträff i höst där flera som arbetar med Love på olika sätt kommer bjudas in, såsom LSS-handläggare, kortis-personal, HAB-personal och ev handläggare från FK och personal från hörselvården.

Det var en givande dag men samtidigt blev jag lite nere när jag tänkte på hur Love upplever världen. Tänk hur liten hans värld är och hur beroende han är av sina medmänniskor av att få upplevelser. Det är mitt barn det handlar om. Mitt barn. Så kommer min lilla mamma som alltid är så positiv och tycker att Love har det jättebra. Tänk på de handikappade barn som föds i fattiga länder som sätts på hem där de mestadels får sitta i sin säng och blir mer och mer apatiska. Så jag får helt enkelt fokusera på vad bra vi kan göra för Love och inte på det han missar pga sitt handikapp.

Det finns en utbildning vi kan gå som är 2 dagar i höst och 3 dagar i vår och känner mig pigg på det. De från igår kommer att komma hit regelbundet så länge vi vill det så blir 3 träffar till hösten. Det kommer bli tufft men samtidigt väldigt lärorikt för oss alla. Hoppas assistenterna känner sig lika inspirerade som jag!