lovelej

Så har vi märkt av svenska avundsjukan. Skulle man inte tro att nån är avundsjuk på oss va?? Egentligen mest bara tragiskt att någon lever ett så misslyckat liv att det enda nöjet man har är att störa sig på andra.

Vi fick parkering precis utanför Loves ingång när vi flyttade hit. Tidigare användes den som parkering till en uthyrningslägenhet. Detta sticker tydligen i ögonen på en granne här som själv måste gå ända bort till sin parkering... Han var på mig och frågade för ett tag sen om det var vår och att han minsann har problem med sin höft men att jag kanske har mina egna problem. -Ja, svarade lite skrattande och gick.

I helgen hade de informationsmöte och i slutet frågar samma man vad det är för VERKSAMHET i lokalen. Verksamhet??? Vi är en helt vanlig familj som renoverat en gammal dagislokal. Vad är problemet? Har han aldrig hört talas om att man kan ha assistans i hemmet? Blir ingen VERKSAMHET för det. Sen anmärkte han på vårt trädäck att det inte var rätt och att det såg för jävligt ut och bla bla bla. Dock fick han inget gehör av de övriga deltagarna då typ alla i området känner till vår situation. Han själv med efter kommentaren angående parkeringen! Visst är det tragiskt att man inte kan glädjas åt att en familj som lever med ett svårt sjukt barn faktiskt kan särbehandlas lite så att deras vardag underlättas. Om vi skulle få en "vanlig" parkering hade det varit väldigt mycket jobbigare för oss. Jag har inga bekymmer att gå några steg extra, tvärtom, klagar ofta på lata människor som trycker in sina bilar på icke befintliga parkeringar för de inte orkar gå några steg.

Jag önskar innerligt, åh, vad jag önskar att vi hade varit en helt vanlig familj. En familj som får gå den där biten till bilen. Som hyr en helt vanlig lägenhet (hade i och för sig bott i ett helt vanligt hus annars) som kan köra en vanlig kombi, som tar hand om sina barn själv. Som inte behöver ett helt rum för hjälpmedel. Som inte blir igenkänd på barnmottagningarna. Som kan resa precis vart de vill när de vill. Ja, det är mycket jag önskar. Men nu blev det inte så. Och då försöker vi göra det bästa vi kan av situationen, för oss och för våra barn. Se till att vi är lyckliga ändå och mår så bra vi kan i allt detta.

Tänk vilket miserabelt liv man måste leva om man vill fördärva för en sån familj??