lovelej

Ibland kollar jag runt bland trådarna på familjeliv och hittade en om en mamma som fått avbryta sin graviditet pga allvarlig kromosomavvikelse hos fostret. Läste igenom kommentarerna och då hade 2 stycken svarat som avbrutit pga trisomi 13. Läkarna hade sagt att fostret inte var livsdugligt och att barnet hade dött i magen förr eller senare eller vid förlossningen. Känns så konstigt att läsa när jag sitter här med min 3 åring. Är det vad jag skulle fått höra om vi gått vidare efter ultraljudet i v 18? (Barnmorskan pratade om vattenskalle men läkaren som kollade mig sa att det var inget, att barnet var friskt och vi valde att lita på det och gjorde inte fler undersökningar) Hade jag lyssnat på läkarna eller hade jag forskat själv och faktiskt hittat barn som lever längre?

Det finns absolut inga rätt eller fel hur man hanterar beskedet att ens barn har T13. Och dessa barnen har påverkats så olika av trisomin. Vissa har så mycket mer problematik än andra. Men det känns bara lite fel att läkarna säger inte livsdugligt. Love har enorm livskraft och även om vårt liv är svårt och väldigt tungt många gånger skulle jag inte vilja ha det på något annat sätt. Jo, en frisk Love såklart men det alternativet fanns inte. Tror inte jag mått bra idag om jag avbrutit och inte gett honom chansen till liv. Och tänk om jag inte fått dessa åren med honom, om han gått bort inom några veckor. Min goa härliga Love. 

Sen vet jag att Love är en av få som mår så pass bra som han gör. Och det är viktigt att inte förminska problematiken för dessa barn. Det är knas i hela deras kroppar och det är inget lätt liv, varken för barnen eller övriga familjen. Men samtidigt är det fel att säga inte livsdugligt. De flesta T13barnen dör i magen eller inom några veckor men vi får heller inte glömma de små kämpar som orkar leva. De ska också få finnas med i statistiken.