lovelej

Natten som var somnade lilla Tindra in. Vi har träffats två gånger när vi haft trisomiträffar. Jag blev så ledsen och även chockad när jag läste det. Jag visste att hon legat på sjukhus några dagar men Tindra har varit den starka, hon som alltid orkat... Det har varit hon som kunnat så mycket, som ätit bra vanlig mat, som kunnat sitta osv. Man har jämfört och hoppats att Love vid samma ålder skulle kunna lika mycket. Tindra var 1 år och 2 dagar äldre än Love. Det är så svårt att förstå, jag kände på samma sätt när Wilda gick bort. Det blir mer verkligt hur allvarlig denna diagnos är. Dödlig. Man "glömmer" liksom av det. Hoppas och tror att man kan hålla det ifrån sitt barn.

 

Tänk vad som kan förändras på bara några dagar. Från att vara på dagis till att bli så sjuk att kroppen inte klarar mer... Tänker så mycket på Tindras fina föräldrar... Så ledsamt så ledsamt...