Hoppades jag snart skulle kunna säga....
Många tror nog att jag är stark. Men jag känner mig inte stark, inte ett dugg. För när jag sitter ner så i bilen vill jag bara börja storgråta men det är bara att trycka tillbaka de där känslorna och vara redo för vad som väntar. Vara det starka som tar allt ansvar. Krampen hade släppt när jag kom dit men jag stannade några timmar tills dagpersonalen kom. Vi hade bestämt att vi skulle till Växjö idag för att köpa lite nya leksaker till Love och gå på Leos lekland. Skulle vi ställa in? Men vi måste se till båda våra barn och Leon hade sett framemot detta. Som tur var kunde Maria vara redo att köra ner om han skulle krampa igen. Så kände mig faktiskt trygg när vi åkte.
Nu får vi se vad detta resulterar i. Jag är helt övertygad om att han kommer krampa nån gång varje dygn ett par dagar nu och att vi behöver öka dosen iktorivil. Kommer det fler kramper i helgen ringer jag läkaren på måndag.
Har känt mig nere några dagar, men sånt kommer med jämna mellanrum. När jag pratat med andra föräldrar till barn med liknande diagnoser som Love har en del sagt att de känner sig som vanliga familjer och att de inte har något att sörja över. Själv känner jag mig ovanlig, ALLTID. Och nästan dagligen påminns jag över detta tragiska som drabbat Love. Som idag, Leon har haft otroligt roligt på leklandet och plötsligt slår det mig som ett slag i magen, här skulle jag haft min Love med. Love skulle också få springa runt och leka bollsistan med Maja och Daniel. Klättra och skratta. Visst mår Love oftast bra utifrån de förutsättningar han fått, men inte fasen är det det livet man önskar sitt barn? Klart det är okej att få sörja allt han missar. Allt Leon missar med sin lillebror. Allt vi missar med vår son.
Usch, nu får jag rycka upp mig...
Något positivt, vi beställde ny bil igår och det känns fantastiskt bra. Det blir en VW sharan men tyvärr levereras den inte förrän efter nyår så det blir en tråkig väntan. Men vi känner oss väldigt nöjda med både bilen och den anpassning som kommer göras.
jag har också en frisk son o en handikappad, å känner precis mig som du beskriver mig väldigt nere ibland. Detta kan upplevas jobbigt bland bla arbetskamrater har jag märkt, men även av vänner. Jag känner också precis som du att det hugger i min mage när jag ser den stora killen leker o busar att den andra inte kan... Det jag kan uppleva som jätte jobbigt är när den lille som "bara" är fysiskt handikappad talar om att när han blir stor ska han minsann ex hoppa studsmatta... usch det gör ont..
<3 / Annica!
Skickar stora kramar.. Försökte skriva ett svar, men fick inte alls till det så det ens kom i närheten av hur jag tänker
Men så mycket klarar jag att: Alla familjer är ju ovanliga, det är bara en del som är mer ovanliga än andra..
Och det är klart att man sörjer, och det är ju alldeles ok, bara man inte glömmer att leva!
Hugga till i magen kommer det nog alltid att göra när det gäller vissa saker. Om man tänker på hur det hade kunnat vara blir man ju gråtfärdig så jag försöker undvika det. Men jag tror inte att Love och Hedvig alls fattar vad de "missar" som tur är. De är nog bara glada över att få vara med, så länge de inte har ont. Jag vill tro det.
