Det finns glädje... och det finns sorg...
En ny sak vi börjat träna med Love är att vi kör bort honom en bit i gåstolen och sen sätter man sig med en lysande leksak och så ska han ta sig till den. Ibland behöver han lite stöd för att hålla upp huvudet så han ser leksaken men bara han fixerat blicken sen tar han full fart fram!!! Och på detta sättet har vi kommit fram till att han ser på 2.5 meters håll!!! Det är STORT!!!
Love har också blivit jätteduktig på att ta sig fram med gåstolen. Kör han fast så backar han lite, svänger en aning åt sidan och sen fram igen. Fattar ni hur glad man blir av att se detta?!? Såå duktig :) Jag blir alldeles fascinerad av hur mycket han faktiskt förstår och hur han löser problem som uppstår.
I ungefär 1 års tid har jag haft filmat material på en kille som också hade full trisomi 13. Han gick bort vid 20 års ålder för några år sedan. Jag har inte riktigt orkat titta på detta men nu håller både jag och assistenterna på att se det och sen ska vi diskutera vid nästa möte. Det är otroligt jobbigt att titta på. Love är liksom Love och man tänker inte så mycket kring hur han är. Men när jag ser denna pojken vid samma ålder blir det så tydligt hur handikappade de är, vad de missar i livet, hur tragiskt allt är. Idag skulle denna pojke, om han fötts frisk, vara en sund 25 åring som har hela livet framför sig. Istället är han död sen flera år. Att se honom som 4 åring, äta duktigt och få bra träning när jag vet att han sen hade flera tuffa år innan han slutligen gick bort. Det är tungt, otroligt tungt att se på.
Vad för liv väntar Love? Hur långt? Kommer han få må så bra som han gör nu? Tankar som snurrar jämt jämt jämt...
Varför fortsätter människan titta då tänker kanske ni. Jo, för det finns väldigt mycket att lära av detta material. Dels hur mycket dessa barn kan lära sig. Småsaker vi vuxna måste tänka på för att göra vardagen bättre för Love. Små små saker i det pedagogiska arbetet vi behöver ta till oss. Tips på aktiviteter och redskap som vi kan använda till Love. Aldrig nöja sig utan alltid arbeta för att utveckla och förbättra :)
Love har också blivit jätteduktig på att ta sig fram med gåstolen. Kör han fast så backar han lite, svänger en aning åt sidan och sen fram igen. Fattar ni hur glad man blir av att se detta?!? Såå duktig :) Jag blir alldeles fascinerad av hur mycket han faktiskt förstår och hur han löser problem som uppstår.
I ungefär 1 års tid har jag haft filmat material på en kille som också hade full trisomi 13. Han gick bort vid 20 års ålder för några år sedan. Jag har inte riktigt orkat titta på detta men nu håller både jag och assistenterna på att se det och sen ska vi diskutera vid nästa möte. Det är otroligt jobbigt att titta på. Love är liksom Love och man tänker inte så mycket kring hur han är. Men när jag ser denna pojken vid samma ålder blir det så tydligt hur handikappade de är, vad de missar i livet, hur tragiskt allt är. Idag skulle denna pojke, om han fötts frisk, vara en sund 25 åring som har hela livet framför sig. Istället är han död sen flera år. Att se honom som 4 åring, äta duktigt och få bra träning när jag vet att han sen hade flera tuffa år innan han slutligen gick bort. Det är tungt, otroligt tungt att se på.
Vad för liv väntar Love? Hur långt? Kommer han få må så bra som han gör nu? Tankar som snurrar jämt jämt jämt...
Varför fortsätter människan titta då tänker kanske ni. Jo, för det finns väldigt mycket att lära av detta material. Dels hur mycket dessa barn kan lära sig. Småsaker vi vuxna måste tänka på för att göra vardagen bättre för Love. Små små saker i det pedagogiska arbetet vi behöver ta till oss. Tips på aktiviteter och redskap som vi kan använda till Love. Aldrig nöja sig utan alltid arbeta för att utveckla och förbättra :)
Kommentarer
Trackback
