Vad hade du valt?

Idag har varit en dag som har tagit tvära vändningar. Träffade en tjej från intervjuerna idag som vi gillade. Hon verkade väldigt seriös och nogrann så tyckte det kändes jättebra efteråt. Hon ringde några timmar senare och hade då funderat mycket och kommit fram till att hon inte trodde hon skulle räcka till för Loves behov. Jag förstår, även om de lindar in det lite fint, att det handlar om döden. Att Love troligen kommer dö och att det blir för mycket för dem att jobba med. Jag förstår det, så känner absolut inget agg eller så mot henne. Men klart känns det tungt. Blir alltid väldigt nere när vi tror det löst sig och sen magplask. Jag har inget val men vad hade jag själv gjort om jag kunnat välja? Hade jag valt att arbeta med ett dödssjukt barn, fästa mig vid det för att sen bli väldigt ledsen när barnet dör? Jag vet inte, och därför förstår jag att om man har möjligheten så kanske man väljer bort det alternativet. Som tur är finns det de som tycker själva arbetet och tiden med barnet väger upp så är övertygad om att vi hittar nån. En personal från kortis ringde och kände till en tjej som arbetat som PA och nu är arbetslös. Kommer träffa henne på fredag så håll tummarna för att det är en toppentjej!!

Träffade ju läkaren igår och som tur var hade Love bara en vanlig förkylning så han tyckte inte det var nån fara med andning eller så. Däremot vet han att jag är den oroliga typen så bättre att komma in och lyssna så jag blir lugn än att vi ska gå runt och vara oroliga. Pratade lite om lunginflammation då det är det som vi är mest oroliga över. När vi misstänker det ska vi gå efter hur snabbandad han är. Problemet är bara att Love är snabbandad alltid men mer än vanligt då. Kan andas snabbt vid feber så ska först kontrollera det och i så fall få ner den. Blir det inte bättre så åker vi in så nån får lyssna på honom. Känns lugnt och tryggt när man vet precis hur man ska göra! Sen berättade jag om när Love kräkte och blev blå häromdagen och Anders trodde inte det var en kramp utan att han stängde till nåt i luftvägarna för att inte få ner kräket i lungorna. (kan inte termerna så bra som ni märker ;)) Detta är inte helt ofarligt då han syresätter sig sämre så är det nåt som fortsätter ska vi diskutera det igen och se hur vi ska göra då.

I eftermiddags har han varit orolig och blivit jätteledsen då och då. Vet inte riktigt vad som spökar men hoppas det snart blir bättre.

Kommentarer
Postat av: jennie.k

Hoppas de e en bra tjej ni träffar på fredag då.. o att de löser sej... ni förtjänar de.. hoppas Love bli frisk snart... kram på er...

2010-10-13 @ 22:48:04
Postat av: Emelie

Jag hade tagit jobbet. Jag hade inte sett det som att han ska dö utan han lever här och nu och jag ska göra det bästa jag kan för att ge han ett bra liv oavsett om det blir några år till eller några månader. Vi ska alla dö en dag, man kan inte skydda sig i från döden. Love verkar helt underbar och tänk vad "speciell" han är=)Hoppas ni hittar en bra assistent snart. Vi är på god väg..tror jag=) KRAM

Postat av: Lisbeth

Jag hade tagit jobbet. Är ju lite äldre, drygt 50, och har fått ganska många törnar genom livet. Då har jag fått hjälp av att andra att läka till kropp och själ. Som jag ser det är det bara ett sätt att få ge tillbaka lite av det goda jag fått. Och som Emelie säger, att få möjlighet att göra hans och familjens liv så bra som det bara går..

Men visst förstår jag att yngre tjejer (och killar) kanske inte vågar ge sig på att jobba med en liten person som är så sjuk. Dels av rädsla för sorgen, men jag tror att det oxå bottnar i en rädsla att göra fel - "Tänk om jag gör något som gör honom sämre"

Jag vet ju inte, men om jag tänker tillbaka på hur man själv resonerade innan man fick de erfarenheter man har idag, tror jag att det kan vara åt det hållet...

Hoppas att det löser sig för er snart!



:)

2010-10-14 @ 00:33:25
URL: http://www.bettans-place.blogspot.com/
Postat av: Madelene

Jag förstår dina tankar Lisbeth. Men du blir kanske förvånad när jag säger att det faktiskt är lite äldre personer som detta handlar om. Min uppfattning är att det är just deras bagage som gör det. De känner att de har tillräckligt tungt bagage i ryggsäcken och klarar inte en sak till som de ju kan välja bort.

2010-10-14 @ 08:10:45
Postat av: Monica R

hej

hittat till din blogg idag, läst en del bakåt men inte allt. Önskar jag kunde skicka styrka till er!



Jag har en dotter som hade leukemi som vi höll på att förlora henne flera gånger under cellgiftsbehandlingen med alla infektioner.. (hon är frisk idag)



Mycket det du skriver om känner jag så väl igen.. hur folk reagerar, tittar i smyg, alla infektioner.. känslan av att alltid vara på väg..



Jag hoppas jag får fortsätta följa er och härifrån stötta <3



kram Monica R



2010-10-14 @ 15:45:00
URL: http://mitttvatusentiomedfoton.blogg.se/
Postat av: Amanda

många varma kramar!

2010-10-14 @ 18:29:13
URL: http://jessicaaamandaa.blogg.se/
Postat av: Lisbeth

Hm, jo jag blev faktiskt förvånad, men när jag tänkt efter en stund så kan jag nog förstå det också.

Men det är just det där med att välja bort svåra saker om man kan.. Människor är ju olika, och tur är väl det. Men att välja bort att hjälpa någon, när man har möjlighet - det har jag svårt att förstå. Har fått höra sedan jag var liten att om du hjälper någon, får du själv hjälp om och när du behöver från någon annnan. Konstigt nog stämmer det oftast :)

Jag har märkt att en del människor lär sig att stänga till om sina känslor av självbevarelsedrift, vilket väl är både på gott och ont. Andra är bara rädda. Och man ska akta sig för att döma - man vet aldrig hur man reagerar själv förrän man står inför situationen. Av erfarenhet vet jag att man kan reagera på totalt motsatt sätt i två näst intill identiska (svåra) situationer..

Och det är ju ändå starkt av personen ifråga att våga säga till i tid, det är inte alla som klarar det.

Det var inte meningen attt skriva så mycket, men det väckte många tankar och minnen till liv, det du skrev...

2010-10-15 @ 01:53:05
URL: http://www.bettans-place.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0