rädda tankar

Imorse krampade Love igen så ännu en assistent fick ge stesolid. Tyckte det varit mycket nu och ringde barnmottagningen så fick prata med läkaren vi var hos förra veckan. Hon höjde dosen iktorivil då han helt enkelt växt ur den. Gick från 8 droppar/dygn till 11.

Nu ikväll krampade han igen. Varade 5 minuter och verkade sen avta men drog igång igen så fick stesolid. Efter en stund blev andningen jättekonstig 2 gånger. Ansträngd, precis som han inte fick luft. Så jävla otäckt.

Jag har känt mig säker när jag instruerat assistenterna nu under kramperna och allmänt när han krampat då jag "känner" kramperna. Vet hur de funkar och att de släpper. Men nu kände jag mig så jäkla liten och osäker. Blev riktigt rädd, vilket jag inte varit på länge. Tänkte om jag skulle behöva ringa ambulans.

Döden finns alltid i bakhuvudet men Love har ju varit stabil överlag och egentligen aldrig varit nära att dö så de tankarna skjuts liksom bort. Men så liten jag kände mig nu. Detta vi går igenom är groteskt. När dagen kommer då han inte orkar mer önskar jag att man är förberedd, att läkarna sagt -du kan inte göra något mer. Jag är livrädd att det kommer vara mitt fel för att jag inte gjort tillräckligt, gjort fel, inte kommer vara där...

Många av de där rädda tankarna från när han var liten kommer tillbaka. Tänk om jag inte kommer att ha gjort tillräckligt för honom???

Kommentarer
Postat av: Nilla

Ååååh Madde.Önskar så att jag var där och kunde krama om dig. Förstår dina känslor till fullo. Fy fan vad vi får genomlida......Lider verkligen med dig. Inte rättvist alls. Hoppas innerligt att det bara är tillfälligt och att det kommer att rätta till sig. Att det "bara" är kramper som ändrat karaktär och behöver kanske "bara" ny medicin. "Bara" för oss är jordens undergång för någon annan.

Och Madde. Vi är många som VET att du gjort och gör allt du kan/kunnat. Men vad spelar det för roll att andra säger det om man inte känner det själv.

Prognosen har vi vetat sen den värsta dagen i våra liv hitills....men vem hoppas inte att det är låååång tid kvar. Jag har kontaktat mamman till den här killen som blev 21 år. Hoppas innerligt att hon hör av sig snart. Hon bor i Ängelholm.



Kram på dig och lilla Love. Hoppas det blir bättre

2010-06-11 @ 08:03:52
Postat av: Maria

Tänker så mycket på er!!!

Kramar! och Madde du gör allt för dina barn!!!

2010-06-11 @ 13:34:45
Postat av: Ulrica

Försökte inboxa dig via familjeliv men det ville liksom inte fungera!

Du är tillräcklig!

Ulrica

2010-06-11 @ 20:31:01
Postat av: Camilla

Hej!

Jag vill bara säga det att du gör verkligen tillräckligt. Jag känner igen det du skriver om att inte vara där just när det behövs. Att något allvarligt händer när man inte är med. Men samtidigt så måste man tänka på sig själv och ta hand om sig själv oxå.

Jag vet det är svårt!



Tänk lille Love snart 2 år! Otroligt!



Jag skall hålla tummarna att kramperna håller sig borta!



Krama om Love

2010-06-17 @ 18:33:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0