lovelej

Igår satt jag och skrev ner här men sen när jag skulle lägga ut det så försvann det! Gissa om jag blev pissed...

Idag känner jag mig uppgiven. Varför är det så här? Skulle ha en underbar föräldraledighet men känner sån enorm press över allt jag inte gör och inte räcker till för. Sen går jag och väntar på att det ska lugna ner sig, att vi ska kunna leva en hyfsat normal vardag. Men inser att jag är naiv, för så blir det inte. Acceptera, gör det bästa av situationen. Det är så vi har försökt göra hela tiden. En syn jag fått hemifrån månne???

Igår hade Leon feber så fick vara hemma idag. Ingen feber imorse så pigg som vanligt. Men hur kul är jag? Ringt ringt ringt, suttit i telefon nästan hela dagen eller väntat på samtal. Pratat 2 ggr med Johanna på VitaNova för att bestämma om intervjuer på fredag, ringt dietisten MÅNGA ggr- antingen ingen som svarar eller upptaget. Var tvungen att prata med henne eftersom nutramigenet snart slut å behövde recept på minimax. Vid lunch gav jag upp och ringde barnmottagningen. Sköterskan lovade be Anders ringa upp. När vi la på skrek Leon med armarna i vädret -JA, nu kan vi gå ut!!! -eh, nej mamma väntar samtal. Sen kan vi gå ut....

Anders ringde upp ganska snart så vi pratade lite om maten och Loves missnöjdhet. Han pratade lite om att läggas in igen, om det skulle vara nåt men det blir alltid så att jag har Love på rummet hela tiden eftersom sköterskorna har så mycket så de har inte tid att ha Love hela tiden och då är frågan om det ger så mycket. Håller det öppet. Nu först ska vi se om den nya maten påverkar nåt positivt. Annars är det alvedon och ev prova ipren.

Var på väg ut och bytte bara några ord med Anna innan, som tur var. För då kom jag på att jag måste ringa apoteket och se så minimax finns hemma. Det gjorde det så klart inte. Varken i Olofström, Karlshamn, Sölvesborg eller Bromölla. Så ringa barnmottagningen igen och be sköterskan att Anders skriver recept på nutramigen med så jag kan hämta det med imorgon så får Love få det till fredag då minimaxet kommer. Hur skulle jag ha tid, möjlighet, KONCENTRATION till att sköta ett "vanligt" jobb I wonder... Nej, tur att det går att arbeta som assistent åt sitt eget barn.

Idag läste jag mer i honungspojkebloggen. Åter igen, ni anhöriga läs för jag tycker mamman skriver orden vi tänker men inte så ofta säger. Vet att det är jobbigt att läsa, man blir ledsen men tror vår situation är lättare att förstå eftersom hon skriver så öppenhjärtligt.

Tack ni alla som alltid finns där och som ställer upp! Så små saker som gör en så glad. Idag var det Josefine som frågade om vi löst det för Leon på fredag till intervjuerna då hon vet att jag inte får lämna på dagis då. -Eh, nej. Kerstin ska till tandläkaren en timme på förmiddagen så då har han ingenstans att vara. -men han får jättegärna vara här!

Så enkelt, så uppskattat!

Kram på er alla snälla människor!!!