Ett steg i rätt riktning?
och kände bara -vad är det frågan om? Ska man behöva utstå sånt med utöver allt annat? För oss har det egentligen mest handlat om döden. Hur länge vi ska kunna hålla den ifrån oss. Nu kommer man mer och mer till insikt- vi har ett gravt handikappat barn. Ja, det har vi. Visserligen syns det inte så mycket på Love man FAN TA DEN som nånsin skrattar hånfullt... Jag kommer... ja, vad kommer jag göra? Utbrott? Skälla, skrika? Ja, inte kommer jag gå tyst därifrån i alla fall. Kanske lätt att sitta här och skriva. Kanske jag bara kommer bli ledsen inombords och tyst gå därifrån? Hopas hoppas att Love aldrig nånsin kommer få utstå sån mobbning. Och att Leon aldrig nånsin kommer behöva uppleva att hans fine lillebror skrattas åt.
Igår träffade vi dr Anders. Han tyckte knäet såg fint ut och var glad att få träffa Love. Vi pratade om love ska få fler vaccinationer ex RS som förra året. Anders tyckte inte det eftersom Love inte är lungsjuk på nåt sätt. Så jag litar på det och avstår. Sen diskuterade vi lite det här hur vi har valt att leva. Att inte ha med Love till affärer eller stora folksamlingar. Förra vintern tyckte Anders det var sjysst att skydda honom så men menar att det kanske inte är så sunt att leva så under så lång tid. Vad vinner man och vad förlorar man? Vilken uppoffring är det inte för familjen, är vinsten så stor? Nej, jag förstår ju också att så kan vi inte leva i längden. Men samtidigt inte lätt, vad gör jag om Love drabbas av nåt allvarligt för att jag haft honom med bland folk? Nåja, ska försöka ändra lite. Sen behöver man inte ha med honom till Ullared så här i svininfluensatider ;) . Tror han ska få följa med när Leon har Luciafirande på dagis. Första steget helt enkelt!
Imorse när jag kom ner satt Karin och Love och lekte och hade det jättemysigt. Men sen idag har han sovit väldigt mycket. Hann precis somna igen nu innan Linda hann ge mat. Han äter ganska dåligt men ser man till hela dygnet är det ändå ok. Ingen anledning till oro.
Nu har vår gravida asistent gått hem men har löst i stort sett alla pass. Bara juldagens natt kvar men Kerstin har lovat lite löst att ta den... :)
Idag har Love stått lite i sitt ståskal. Tror han gillar det!
Nu är det dags att röja lite, kram kram
hm, jag blev också lite ledsen när du visade mig det.. o jag säger: FAN ta den människa om det någonsin skulle hända.. då kommer jag bli ursinnig!!
Kul att Love ska få följa med sin bror på Lucia! :) så mysigt!
kram snutten! ;)
Ja, visst blir man ledsen när man läser något sånt.. Men framförallt känner jag att man också blir mållös. . . Sen behöver man ju inte säga mer..
Vad roligt för Leon att lille Love ska få följa med. Det låter som en bra idé tror jag, hoppas det blir bra! :-D
Har varit så dålig på att höra av mig, men på tal om Ullared så måste jag nog skriva något i din logg på FB..
Sköt om er alla - hänger dina ljusstakar snyggt förresten?? ;-))
Kram
Usch helt fruktansvärt när man får höra ngt sådant,finns ju inget man kan säga man blir bara ledsen... Man kan bara trösta sig med att en människa som mår bra har aldrig ett behov av att förnedra en annan människa tror jag...
Hoppas ni får en fin stund tillsammans på Leons dagis :)
